Har utbrändhet blivit en folksjukdom?

2

Det är viktigt att förstår hur vi fungerar för att kunna förebygga utbrändhet. Vi måste också känna våra begränsningar och lyssna på våra kroppar och inte hela tiden pusha oss framåt en liten bit i taget för att tillslut trilla över kanten. Varje liten push kanske inte märks i någon större utsträckning, men resultatet i slutändan blir ofta förödande.

Det är i dag vanligt att vi bara ”lever” uppe i huvudet och är avstängda från kroppen och neråt. Vi vet inte längre vad ”lyssna på oss själva” innebär. Det är inte så att vi inte får varningssignaler innan vi går in i väggen. Utan vi ignorerar de första subtila påpekandet från kroppens signalsystem, efter ytterligare påtryckning från kroppen så stänger den tillslut ner. Koppen är chefen. Den har då länge försökt meddela att levernet är oacceptabelt. Men vi har ofta inte tid eller lust att göra några förändringar, ofta vet vi inte ens hur? Dessutom så kan det kännas skrämmande att behöva ta tag i den saken och titta närmare på sin livsföring, är den hållbar och för vem? Summan av kardemumman blir sen i stället att det kan ta år att komma tillbaka i tidigare skick, och ibland aldrig. Är det verkligen värt det?

Hur mycket går du på din autopilot?

Har du koll på din autopilot och hur ofta den egentligen är påkopplad? Autopiloten kopplar vi på när vi gör saker på rutin och utan att egentligen vara riktigt närvarande. Det är ett sätt att bli snabb och effektiv på utan att egentligen behöva tänka eller reflektera.

Ibland är det bra och tacksamt att kunna utföra sina sysslor på autopiloten. Men hur hälsosamt är det att hela tiden vara mer fokuserad på vart man är på väg, eller var man ska göra sen i stället för att njuta av stunden?

Har du någon gång funderat över hur ditt liv skull se ut om du undvek att koppla på din autopilot i ur och skur och i stället levde mer spontant och närvarande? Tänk om du skulle spräcka många av dina vardagsrutiner? Du skulle troligtvis inte hinna med lika mycket, men i stället så skulle du ha en helt annan närvaro tillsammans med din omgivning och i det du gör. Kanske skulle du även få nya oväntade inputs? Om du alltid gör som du alltid har gjort är ju en gammal sanning.

Människor idag går bara mer och mer på autopilot. Vi är fulla med rutiner, måsten och stress så vi efteråt nästan inte vet om vi gjort allt det vi hade tänkt oss? Låste jag dörren? Stängde jag av kaffebryggaren? Saltade jag maten? Lämnade vag barnen på dagis, eller var det igår?

Sorgligt dödsfall

Ett sorgligt exempel på autopiloten som löpte amok var pappan som glömde lämna sitt barn på dagis så han i stället dog i bilen våren 2013. Den pappan var inte närvarande med sitt barn alls, han var i tankarna troligtvis redan på jobbet när han satte sig i bilen, eller kanske redan innan när han gav sin son frukost och omvårdnad på morgonen. Om man nu kan kalla endast fysik närvaro för omvårdnad, snarare är det en pliktskyldig syssla man uträttar för att man måste med autopilotens hjälp. Tack och lov så är ju denna konsekvens inte så vanlig.

Vanligare är det dock att människor går in i väggen för att de inte lyssnar på sig själva. De kopplar upp sig på autopiloten för att hinna vara så effektiva som möjligt. Det är viktigt att vara duktig och hinna med, vi springer runt i våra ekorrhjul och belöningen är i bästa fall klapp på axeln, men oftast så är det faktiskt ingen som varken ser eller är speciellt tacksamma för att vi sliter ut oss.

Vår autopilot tillåter oss att multitaska sönder oss. Människan är inte skapt för att göra 100 saker samtidigt. Vi kan inte vara mer än 100 % närvarande i det vi gör just nu. Ju fler saker vi gör, tänker på, och hanterar samtidigt, ju minder engagemang får envar. Vi sitter även ofta vid datan, tittar i Iphonen, funderar över vad vi ska göra sen och oroar oss eller drömmer om framtiden. Fokus är ofta någon helt annanstans än i nuet.

Detta påverkar våra kroppar och vi går in i väggen. När väl reservlagret av bensinen är slut så blir det soppatorsk. Oftast är man då också väldigt långt ifrån närmsta bensinstation.

Balans, reflektion och eftertanke

Det vi ofta saknar i vårt liv är att stanna upp och värdera det, och se hur vi faktiskt lever och tar vara på det. Vi behöver ha mer spontanitet, mindre måsten och kunna pausa och tömma våra almanackor.

Frågor att ställa sig själv?

Hur ofta pausar jag mitt liv för att bara vara? Nödvändigt för att kroppen ska hinna i kapp sig och kunna sortera intryck och händelser.

Hur ofta gör jag dina morgonrutiner på ett spontant sätt?

Hur ofta sätter jag dig själv först?

Stressar jag mycket?

Har jag svårt att vara närvarande i nuet?

När lyssnade jag på dig själv senast?

Hur ofta är jag i tystnad? Det är nämligen i tystnaden vi kan höra oss själva.

Finns det något jag kan göra så att jag kommer bättre i kontakt med mitt inre och kan höra mig själv?

Tänk på vad flygvärdinnorna säger ”först hjälper du dig själv, sen kan du hjälpa de andra”.

Namanste Vivi

Foto: “Alona” av Ricardo Liberato är licensierad under CC BY 2.0 / Originalverket har ändrats

av Lyxweekend redaktionen den 31 augusti, 2015

Om skribenten

Vivi Linde är Mindfulnessinstruktör och ett känt medium som var med i tv-serien ”Livet på andra sidan” 2012. Hon bloggar och skriver artiklar om andlighet och om meditationen som ligger henne mycket varmt om hjärtat. Att lyssna inåt på sin kropp och själ har blivit mer och mer populärt, samtidigt som fler och fler misslyckas med att höra och tolka sina kroppsliga budskap och själsliga signaler. Läs mer på Vivis blogg här

2 kommentarer

  1. Tack för intressant artikel! Viktigt att lyfta fram och påminna om att inte glömma sig själv.
    Kolla in Sveriges lantbruksuniversitets hemsida (se ovan) – intressanta forskningsresultat om naturunderstödd rehabilitering för individer med stress-relaterad mental ohälsa. MVH/AMP

  2. Tack för en intressant artikel!
    Jag håller verkligen med om att de flesta av oss lever omedvetet och att det mesta som vi gör sker helt automatiskt vanemässigt eller som Vivi skriver med Autopiloten på.
    Det är svårt att ändra vanor och beteenden.
    Som Alexanderlärare har jag ofta elever som lider av utmattningssyndrom. De har sedan lång tid “kopplat bort” kontakten med sin kropp. När man inte är medveten om sin kropp, inte känner sin kropp är det väldigt svårt att lyssna på kroppens signaler. Alexandertekniken lär människor att stanna upp och att vara närvarande i hela sig. Inte bara i tanken. Inte bara i kroppen. Utan i hela sitt Själv.
    Det tar tid att lära sig att landa och att sätta sig själv och sitt välmående på första plats.